Ja är så sjukt jävla bra på att blogga jo tack jag vet ;) nä men har inte hinnit med att blogga älskling far idag så var med han hela dagen igår typ love!<3 nog med det imorgon kommer minah jiipppppiiii då jävlar blire att va med henne och hoppas på att jag får tillbaka telen imorgon också jag tycker jag håller tiderna jävligt bra aa fast ne så de är ju problem men jag hoppas det löser sig, nog för att jag och pappa och mamma bråkar hela tiden börjar fan bli jävligt less nu..vill jävlat flytta härifrån och aldrig mer komma hit. Men att fly löser inget, om man vill lösa det ska man ta tag i det. En sak jag har lärt mig på sista tiden..men nu äre fan nog jag for till lule hela lovet för han blev less på dom. Dra en jävla gräns. Juste jag fick en kommmentar för ett tag sen som löd: Jag undrar varför du har blivit som dig själv, hur växte du upp? hur har du haft det i skolan? kan du berätta om ditt liv från du föddes till nu? för du verkar ha haft det grymt bra så som du har nu kram och ja nå kan jag det och för det första så har jag haft en jävligt uppväxt först då jag föddes så bodde vi i Gävle sen då jag var 1-2 år så flytta vi till lule och bodde där 4 år tror jag och de är där allt börjar när jag gick i första klass så börja det att folk börja frysa ut mig, och sluta va med mig. Och jag trodde det var något fel på mig och det tror jag fortfarande, dom äldre börja puckla på mig knuffas osv, i 2:an så trodde jag att det var över men de blev bara värre och värre i 3:an och 4:an grät jag när jag skulle till skolan, jag gick inte raka vägen till skolan utan tog längre vägar för att komma dit senare, innnan jag gick in så väntatade jag tills 9:orna hade lektion då vågade jag gå in. Det tog ett tag innan mamma och pappa märkte det dom trodde det bara var att en eller två personer gick på mig så dom sa bara att jag skulle ignorera det, så jag gjorde som dom sa men de gjorde saken värre och folk börja bli hårthänta med mig som när dom knuffar in mig i väggarna och i skåpen, jag slutade gå till skolan i 3 veckor då var jag hemma och sa att jag var sjuk till slut så gick dom inte på det mer och jag var tvungen att gå till skolan, den här dagen var nog den mest vidrigaste dag jag har varit med om och kommer ihåg den som om det hände igår. Jag gick till skolan på morgonen efter dom 3 veckorna jag hade varit hemma så vänta jag tills 9:orna hade lektion då gick jag in i skolan men då stanna dom 5 som brukade knuffa i mig och va dum med mig och inte gick på lektion, men de märkte ju inte jag så jag trodde kusten var klar men så var det inte, jag var tvugen att gå förbi en toa för att komma till mitt klassrum och upp för en trappa så när jag gick där i korridoren så märkte jag att dom gick bakom mig men jag fortsätte fast lite snabbare för jag visste att dom skulle göra något för det gjorde dom alltid två av dom som var tjejer sprang före mig och ställde sig framför mig och fråga om jag var sugen att klippas och jag svara ju inte för det sa ju mamma och pappa att jag inte skulle göra, då tog dom tag i mig och drog in mig på toan och tröck ner mig mot glovet och höll fast mig och klippte av mitt hår, sen lämna dom mig där och efter den dagen mådde jag verkligen inte bra. Jag blev stum och sa inget, nästa dag efter det där så trodde jag att dom hade laggt av men de blev värre, dom tröck upp mig mot skåpen och väggarna och tillslut sa jag att jag skulle säga till mamma och pappa och rekton vad dom höll på och den dagen ångrar jag för de förföljer mig än och de var då dom blev jävligt hemska dom slog mig tills jag sa att jag inte skulle göra det, sen samma dag när jag skulle gå hem så är det som en stor gård på baksidan av skolan så var dom på vänster sida och jag gick hem men jag var på högersida, men dom såg mig innan jag hann 1 meter dom drog ner mig i snön och tröck ner huvudet tills jag hade jätte svårt att andas sen sparka dom mig på ryggen och sen så sa dom en mening som också är hemsk att minnas "gå hem och gråt för dina föräldrar, nä juste dom hör ju inget du är så jävla ful så dom vill inte höra dig" det var ungefär en sån mening. Sen då jag kom hem ganska ofta med en massa blåmärken och skrapsår så visste mamma och pappa att det var dom som hade gjort det och anmälde det till skolan och polisen men ingen utav dom gjorde något, dom trodde aldrig på mig så jag gav upp hoppet att säga något till dom så det var då vi tog beslutet att flytta långt uta helvette, det var då vi flytta till Vuollerim och bodde där men samma sak där när jag kom dit och var ny så blev jag utstött och folk var dumma så för min del så har jag fått in i min skalle att jag är något fel. Och folk var dumma mot mig i Vuollerim och jag blev less på att va ledsen för attt gå till skolan och bytte skola till Jokkmokk men de är samma sak där också folk hatar mig för inget. Så nu är jag så jävla less på att folk ska slänga skit på mig, folk vet inte ens vem jag är och jag vet inte vilka dom är med dom vet inte hur mycket det tar på mig när nån kallar mig tjock eller nå sånt för dom vet inte om min uppväxt jag har haft det så jävla jobbogt jag har inte vilja leva, och jag har försökt med att försvinna från jorden så nu bryr jag mig inte, det enda jag bryr mig om nu är mian underbara vänner som står mig så sjukt nära jag vill aldrig mista er Emelie,Minah och Jenny och min älskade pojkvän som jag verkligen älskar över allt och min bror ni betyder allt för mig. Ja det var den korta versionen om min uppväxt osv men du som skrev kommentarern vet nu att man inte alltid har haft det bra fast det kanske såg ut som de.