Jag skulle vilja påstå att vänskap är bland det vackraste, mest underbara och härligaste vi människor har att erbjuda varandra.

En vän är någon som förstår dig när du som minst förstår dig själv, som reparerar din kropp och ditt hjärta när någon annan huggit det i bitar, som stryker dina kinder när de täckts av tårar, som stadigt står bakom dig och lovar att solskenet kommer tillbaka.

Det finns de långvariga och de kortvariga vänskaperna, de som du hörs med varje dag och dem som du bara talar med ibland. Inga av dessa behöver vara den ena bättre eller sämre än den andre.

Vänskapen, som ofta uppstår genom slumpen, när två människor som kanske inte alls är särskilt lika, bara finner varandra är både fantastiskt och häftigt!

För i en vänskap finns inga krav på att man måste vara lika, man behöver varken tycka, tänka eller vara samma! Man kan istället låta sig uppskatta varandras olikheter, lära sig av varandra, komplettera och kompensera den andres sidor.

Sen finns självklart de vänskapsförhållanden där man är så lika att det är läskigt. Där man inte behöver prata med varandra utan bara vet säkert vad den andre tänker, tycker och känner. Där man genom åren byggt upp ett slags hemligt kroppsspråk, små impulser sinsemellan, där varje rörelse, min och ryckning talar till varandra.